Annons:
Etikett00-allmänt-hamsterprat
Läst 4029 ggr
Flöffo
11/2/11, 12:48 PM

Saknar tråd

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Det finns nog många här som kanske har förlorat någon hamster.Då kan det ju vara skönt att typ prata ut.Jag vet inte hur jag ska förklara men jag kan börja.

Min hamster hette Casper.Han dog i augusti 2010.Han var en underbar vän.Jag älskar honom jätte mycket även om han inte finns på jorden.Han dog i min hand när jag satt på verandan och klappade honom.När jag skulle lämna honom i buren så var han still.Han var mjuk i hela kroppen som gele.Jag blev rädd!Jag började gråta.Sen ringde jag mina föräldrar.Dom kom hem så for dom kunde (jag var ensam hemma) men när dom kom var Casper redan död.Jag grät i 2 dagar (så fort jag tänkte på honom) men sen blev det bättre men jag var fortsfarande ledsen och kunde gråta ibland.Han var mitt första djur och jag älskade honom jätte mycket.Maj 2011 köpte vi min andra hamster Bonny.På bildena kan ni se min älskling.

R.I.P Casper 2008-2010 Kyss

//Flöffo

Annons:
Flöffo
11/2/11, 12:57 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#1

Här kommer en bild till men när han är vuxen

//Flöffo

goldenhamsters
11/2/11, 1:06 PM
#2

Jag hade en hamster som jag fött upp själv som skulle få flytta till Finland, hennes namn var Barbie.

Hon lyckades rymma från sin bur och tjuvparade sig. När hon då blev dräktig bestämde jag mig för att behålla henne kvar hemma. Hon var väldigt ung då.

Jag var med hela hennes förlossning som gick bra. Men unge efter unge dog och hon åt upp dem. Det var 8 ungar och efter 4 dagar hade alla dött. Då vågade jag ta upp henne och märkte att hon hade magrat av rejält. Hon hade gått ner så fruktansvärt på bara fyra dagar och man kände revbenen på henne. Hon hade mjölkstockning och en slags böld under armen. Hon mådde inte bra.

Åkte nästa dag till veterinären med henne. Hennes njurar hade svullnat upp rejält, hon hade mjölkstockning och två bölder som behövde stickprov för att kunna veta exakt vad det var. Hon var så smal också. Veterinären sa att man kunde testa med antibiotika och tvångsmata henne varannan timme (jag skulle inte ens vara hemma de närmaste dagarna). Hon sa att det skulle vara mindre än 50 % chans att hon klarade det. Veterinären rekommenderade avlivning. Jag fick sitta där med henne i handen och bestämma om hon skulle leva eller inte. Har aldrig i hela mitt liv vart så svårt att bestämma något.

Jag valde avlivning och jag ville inte vara med när hon avlivades. Fick hålla i henne en sista gång och pussa henne och visste att jag aldrig mer skulle få se henne. Sen kom det in en tjej och la henne i en låda och gick iväg med henne. Jag bara grät och kunde inte sluta, jag sprang till bilen och kunde inte vara med när mamma betalade. Ville hela tiden springa tillbaka och skrika att nej! Jag har ångrat mig. Det var så känslosamt att jag tillochmed nu när jag skriver det gråter, jag ångrar att jag inte ens gav det ett försök med antibiotika.

Jag saknar dig barbie så himla mycket!

Mvh Alicia.


NinjaKakan
11/2/11, 1:15 PM
#3

Jag måste ösa av mig lite jag med. Något som har tagit hårt på mig, detta må inte vara och min söta lilla hamster här hemma, som tur är. Men min häst jag hade.

Kan berätta hur det gick till, jag var och arbetade så hade några tjejer som tog hand om honom under tiden för jag skulle vara borta i 7 veckor. Allt hade gått bra, han var ett engelsk fullblod och gått på banan innan men han var ingen "vinnare" i deras ögon. I vilket fall som så när jag jobbade så bröt han benet i hagen, dom åkte in med honom och han fick somna in för dom kunde inte göra något.

MEN det som gör mest ont var att jag fick reda på det 2 dagar efter, jag fick inte vara med och min mamma ville inte säga något för hon var rädd att jag skulle skita i mitt jobb. Så när jag kom hem på helgen fick jag reda på det.

Det som gör mest ont är att jag inte fick säga hejdå. Att jag inte fick krama honom. Det har gått 3 år sen dess, men jag kan inte glömma det.


Krille12
11/2/11, 1:19 PM
#4

#2 Åh, vad sorligtGråter Synd om Casper också:(

Medarbetare på Vetenskap.

Flöffo
11/2/11, 2:42 PM
#5

Så sorligt det med Barbie och med den hästen Gråter

#2 Men du gjorde rätt även om det gjorde ont och om det var ett svårt beslut om hon fick leva skulle hon nog lida.Men det är jätte sorligtGråterGråterGråter

//Flöffo

mjuhm
11/2/11, 6:14 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#6

Herregud.. Jag tror jag börjar med en & fyller på efterssom.. Jag har 13 saknade vänner & jag har tyvärr inte bilder på allihopa.. Eller egentligen är det 14 döda om man räknar med lille Amadeus som dog den dagen han föddes.

Jag börjar med en liten kille, som betydde allt för mig. Ganto hette han & föddes den 8 februari 2009, jag födde upp honom själv, & hade 7 syskon. Han har allid varit den tjockaste av alla i kullen. En liten agouti färgad kille, eller han var väl inte direkt liten..

Han var alltid på bushumör, & älskade att jaga mina fingrar. Efter buset, så burrade han alltid in sig i mig, & somnade där medans jag sakta smekte honom över ryggen. Han var alltid så snäll, när hans burkompisar blev sura på honom (fattar inte hur man kan bli sur på honom) låg han bara där & tog emot allt det burkompisarna gav honom. Tyckte nästan synd om honom för ibland var han för snäll.. Han sprang alltid lös i mitt rum & jag minns hur han en dag rymt ur sin bur. Jag vaknade en morron, & gissa vem som låg på min mage & sov? Jo, lille Ganto.. Jag minns hur jag väckte honom, han gick försiktigt fram till min & började pussa & buffa på min kind.. Han var som en liten hund.

Och en gång, när han var liten, så hade hans mor lyckats ta sig ut ur buren & alla 8 bebisar följde med. Jag hittade Wilmis (mamman) & 7 av bebbarna i mitt rum, men jag kunde inte hitta Ganto, eller  tvålen som han kallades för att han var så himla sprattlig (han vart raka motsatsen när han blev äldre). Så jag satt mig utanför mitt rum & grät. Då kom lille Ganto fram, smygandes & ställde sig på sina bakben & tittade så oskyldigt på mig. Gud, jag gråter nu för att jag saknar honom så j***a mycket.. En av de underbaraste dvärghamstrarna en människa kan ha..

Och hur dog han? Ja, det var det hemskaste av allt. Dagen innan var han sitt vanliga busiga & mysiga jag. Men dagen efter så hittade jag honom i buren, alldeles slö. Jag lyfte upp honom & försökte tvångsmata honom med allt som gick. Ringde vetrinären minst 3 gånger samma kväll, & mamma for & hämtade nån medecin. Jag gjorde allt för att han skulle överleva, men ingenting hände.. Hade tidigare på dagen köpt en liten hundbädd åt honom, & den fick han ligga i, tills han tog sina sista andetag. Den 9 februari 2010 flög han upp till himlen & lämnade mig för gott. Dagen efter att han fyllde 1 år..

♥ Den som sa att lycka inte kunde köpas med pengar, glömde djuren ♥

Annons:
NinjaKakan
11/2/11, 8:44 PM
#7

Tänk att djur, båda små och stora kan göra så stort intryck hos människan.


Flöffo
11/2/11, 9:09 PM
#8

#6 Nej gud vilken underbar hamster!Man skulle gärna vilja ha en sån underbar vän!Men det är ju klart man blir ju så ledsen när en sån underbar hamster dör (jag tror att nästan alla blir ledsna när ens djur dör)Blev han bara 1 år?Himla tråkig att han dog i alla fall Gråter

//Flöffo

mjuhm
11/2/11, 9:50 PM
#9

#8 Ja, det var hur svårt som helst..
Och ja, ganska så precis 1 år. Gråter

♥ Den som sa att lycka inte kunde köpas med pengar, glömde djuren ♥

Snövit112
11/2/11, 10:39 PM
#10

Smilla , första hamster dog för att burkompisen bet ihjäl henne:( . Men hon var ändå den  goaste , sötaste och tamste hamstern !

 Första dagen när jag fick henne var hon mest rädd . men på natten så väckte hon mig när hon snurrade på ljulet . Jag tog upp henne för jag tyckte hon var så söt <3 !

nästa dag så läste jag på lite mer ( jag hade redan läst på ordenligt) . Och då märkte jag att jag måste ju köpa en burkompis! Och då köpte jag en burkompis från djuräffaren (Smilla var från en uppfödare) .

Nästa dag så satte jag ihop dom och det gick bra , de sovde med varandra och de och väldigt bra överens !

Efter ca en vecka så väcktes jag av något pipande i buren ! och då såg jag att det var Celine som höll på att hoppa på Smilla och bita på henne .Jag tog upp henne och hon bara pep i min hand . Efter några minuter så somnade hon . Jag grät i en hörn med hamstern i handen .

Det var ca 3 år sen det hände ! Jag glömmer aldrig bort henne :( .

jennyprins
11/2/11, 11:04 PM
#11

Varför ska alla underbara djur få så hemska slut?.. det är inte rätt.. När jag läste Om Casper,Barbie,Hästen,Ganto & Smilla Jag började att gråta Floder… Jag har själv varit med om hemska slut fem gånger förut.. Men det är för svårt att berätta om,, Alla era hamstrar och hästar, Varför måste det sluta så hemskt.. Världen är inte rätt.. Men jag kan inte stoppa gråten så Himla hemskt tänker på er<3

mjuhm
11/2/11, 11:10 PM
#12

Lille Ziggy..

I augusti 2006 hämtade jag & min familj en liten Border Collie valp, som jag alldeles själv valt.

Han var den jobbigaste valpen i världen. Han slet & drog i kopplen, bet & jagade & jag fick ha speciella Ziggy-kläder för att han bara bet sönder allt. Trots det, älskade jag honom över allt annat.

Tiden gick & han lärde sig mycket fort vad som var rätt & fel. Redan vid ett halv års ålder gick han fot väldigt bra & vi hade honom ALLTID lös. Till och med jag gick med honom lös, & då var jag bara 8-9 år gammal (vi skaffade honom iallafall när jag var 8). Visserligen var jag för liten, men mamma & pappa tyckte jag var väldigt ansvarsfull, och jag var alldeles för nojjig med Ziggy. Han var hela mitt hjärta, skulle jag förlora honom, skulle jag ta livet av mig. Så hade jag sagt & jag var stensäker på att det var så jag skulle göra.

Åren gick & i augusti, en månad efter att Ziggy fyllt 3 hela år, skaffade vi oss en till liten valp. En Border collie som var Ziggys halvbror. Scooby var helt galen & var (är fortfarande) väldigt trög. Var sen med allting. Han började inte ens lyfta på benet när han skulle kissa förns han var 1,5 år. Hursomhelst så minns jag en särsild gång, då jag skulle till skolan & satte på mig min strumpa. Då kom såklart Scooby & försökte ta den av mig. Jag ropade i minst en kvart åt Scooby att han skulle släppa socken, mmen det gjorde han inte. Tillslut röt Ziggy till, knuffade undan Scooby, tog socken & gav den till mig. Hela jag smälte, vilken jävla underbar hund!

Ziggy hjälpte mig med allt. Han drog mig i pulkan & under hela 6an var jag depprimerad. Gissa vem som alltid fanns där för att hjälpa mig, & alltid fanns där så att jag skulle kunna prata? Jo, Ziggy. Han var som min lilla dagbok, han öppnade alltid sitt hjärta för mig. Trots att han inte förstod mig, satt han alltid där & tog emot mina tårar. När jag var ledsen, kom han alltid & tjöt. Han slickade alltid bort mina tårar (antagligen för att det var salt) & burrade in sig i mig. När man blev arg på honom, såg han alltid så oskyldig ut & strök sig upp för benet.. Gud vad jag saknar min kille..

En till augusti kom, en månad efter att Ziggy fyllt hela 5 år. Jag hade inte träffat honom på en vecka & så plötsligt fick han ett epelepsi anfall. Han krampade i över en timma & mamma & min låtsas pappa får in till vetrinären. Han fortsatte krampa & ögonen rullade bakåt, blev alldeles vita. Detta är nånting som mamma visat på film & berättat för mig. För efter att vetrinre hade tagit bort honom, kom mamma hem till pappa, där alla barnen var, & berättade att Ziggy inte längre fanns. Det var så jävla overkligt.. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv förut.. Det var det hemskaste som hänt mig.. Jag gråter varje natt till söms. Har skärt mig för honom..

Han var mer än en hund, han var min bästavän. Han var fan det ända som gjorde att jag faktiskt orkade mig igenom hela 6an. Jag hade inte funnits idag om det inte vore för honom.. Det låter helt korkat, jag vet. Men seriöst, han var mer än allt för mig..

Det 5 långa åren, som kändes som 5 korta sekunder, var det bästa 5 åren i hela mitt liv. Begravningen var hemskt, det var avskyvärt.. Och det ända jag fick se av honom på bekravningen, var hans lilla tass sticka ut från påsen.. Stenfrusen.

Jag saknar honom mer än vad ord kan beskriva & jag skulle göra allt för att få tillbaka honom. Men jag vet att det är helt omöjligt.

♥ Den som sa att lycka inte kunde köpas med pengar, glömde djuren ♥

goldenhamsters
11/2/11, 11:28 PM
#13

Måste skriva om min katt Spagetti också.

mamma tog en kull på vår katt Sallad när jag var liten. När jag var 6 år föddes det en liten kattunge som blev min. Jag döpte henne till Spagetti då.

Hon växte upp och blev en otroligt kelig kisse. Hon var lite skrajsen för höga ljud och rädd för hundar. Men det gick inte att hitta en kelsjukare katt. Hon älskade när man rörde vid henne och ville ha så mycket uppmärksamhet. Hon ville att ligga och sova i någons säng.

Hon fick välja mellan att vara inne eller ute eftersom vi har ett kattlucka.

I början av 2011 så dog hon, 6 år gammal. En hemsk död.

Vi fann en dag otroligt mycket blod nedanför våran utetrappa. Det var massor av spår efter en katt och större spår efter något annat. Vi fann Spagettis hår och även rävhår. Vi såg lite släptmärken.

En dag senare så såg vår granne en otroligt stor räv på hennes tomt! Den absolut största hon någonsin sett.

Förra vinter hade en räv attackerat en av katterna i området, men den klarade sig.

Men det är så hemskt att hon fick en sådan hemsk död. Bli uppäten av en räv! Räven måste ha lurpassat på henne. Så rädd hon måste varit, jag fick inte ens säga farväl.

Även när jag såg blodspåren som visade tydligt på att det var hon så ville jag inte tro att hon var död. Jag ville tro och hoppas på att hon en dag skulle kliva in genom kattluckan. men det gjorde hon inte… Än idag så hoppas jag på att hon ska komma in genom dörren och spinna sådär högt som bara hon kan.

Jag drömmer ofta drömmar om henne, att hon kommer tillbaka. men jag vet att hon inte gör det…

Mvh Alicia.


Annons:
mjuhm
11/2/11, 11:35 PM
#14

#13 Herregud så hemskt.. Gråter

♥ Den som sa att lycka inte kunde köpas med pengar, glömde djuren ♥

[Bibbo]
11/3/11, 12:04 AM
#15

Nejnejnej stackars er… :(

Jag har ingen bild men kan berätta om vår första unulat Lacky.Jag minns det som igår jag , storasyster , lillebror och mamma var en park.Jag och min syster sprang lite , sen hörde vi pip bakom en buske det lät som om någon led.Jag och min storasyster såg en jätte fin undulat sitta på en gren , den hade brutigt vingen.Vi tog med den hem , la den i en stor bur (vingen det läkte efter sin tid) köpte massa leksaker.Det var nog då vårt djur intresse började.Vi lärde han massa tricks , vi älskade han vi gjorde allt tillsammans.

En dag kommer jag hem från skolan , jag är jätte glad köpt en ny leksak till han ser han ligga uppochner jag bara kastar leksaken i golvet. Springer och hämtar en handduk lägger han i den sätter mig i ett hörn på rummet , och tårarna rinner bara , jag väntar fortfarande på att han ska flyga på min axel göra sig stor och börja prata. Saknar han sjuk mycket.Min älskling när kommer du til mig.Gråter mig själv till söms varje dag och tänker Lacky Lacky Lacky kom till mig min älskling kom.

Flöffo
11/3/11, 10:19 AM
#16

GråterVilka sorliga historier jag förstår precis hur ni kännde er (kanske inte 100% men jag förstår hur hur hämskt ont det gör!Gråter)GråterGråterGråterGråterGråter

//Flöffo

Upp till toppen
Annons: